Ledarskap på vikingatiden

Den vanligaste föreställningen om vikingatiden är väl ändå råbarkade, skäggiga män som färdades vida kring och skövlade allt i sin väg? Gärna med en hövding som ledare. En hövding som styr med järnhand som antingen har ärvt eller erövrat sin maktposition med råstyrka. Men, var det verkligen så? Hur såg idealen ut för ledarskap på vikingatiden? Åsa Trulsson, VD för Soldiser, forskar och föreläser i sitt arbete om vikingatiden och berättar att den våldsamma bilden av vikingarna är en vanlig fördom:

− Den bilden av vikingaledaren är en vanlig fördom och något som dåtidens kyrka också hjälpte till att förstärka eftersom man ville att de hedniska vikingarna skulle bli ihågkomna som barbarer. Men att få vikingarna att framstå som så mycket värre än alla andra i sin samtid, och framför allt att befästa detta som den enda bilden av vikingen, är orättvist och endimensionellt, säger Åsa Trulsson.

Så, hur såg då ledarskapet ut för 1000 år sedan? Och vilka ledaregenskaper värderades högst?

En bild liknande denna är en av de vanligare bilderna många av oss får när vi pratar om ledarskap på vikingatiden. Skäggiga män med yxor och brinnande krig. Men riktigt så var det inte! Bild: AdobeStock

Ledarskap på vikingatiden

Mod och heder var viktigt men också kunskap

Åsa Trulsson berättar att vara en edsbrytare var det värsta man kunde vara under denna era. Framförallt som ledare. Mod och heder var viktiga egenskaper men också kunskap värderades mycket högt. Framförallt yrkeskunskap och ansträngningen som du gjorde för att bli skicklig i ditt arbete.

− Det spelade mindre roll om du var en bra poet, affärskvinna eller affärsman eller smed. Det viktigaste var att man ansträngde sig eftersom det var till gagn för alla. Man fick dock inte skryta om sina färdigheter, säger Åsa Trulsson och fortsätter:

− Det finns ett känt vikingatida ordspråk som belyser att som halt kan du rida och som enhänt duger man till herde, den enda som inte duger mycket till i jordelivet är den som är död. Att bidra och tillförskansa sig färdigheter och kunskap utifrån sina förutsättningar var det centrala, säger Åsa Trulsson.

Råstyrka och krigskonst var alltså inte ensamma de viktigaste egenskaperna - båtbygge var en enorm färdighet, likaså konst, vävning och smide.

Ledaren var den som ville gruppens bästa - och gruppen bestämde

Det finns en anekdot från Frankrike som berättar om hur franska trupper möter ett vikingaskepp. De frågar efter vikingarnas ledare och får svaret ”Vi har ingen ty vi är alla lika!”. Hur sann just denna nedteckning är kan vi inte veta men vi vet att man, i jämförelse med övriga Europa, hade en plattare organisationskultur. Ledaren var inte förmer än någon annan, berättar Åsa Trulsson.

− Ledaren var också den som ville gruppens bästa. Du hade säkerligen mer inflytande om du ägde mycket land och rikedom men oftast var det gruppen som bestämde. Det var också viktigt att ledaren framhävde andra i gruppen, deras kompetenser och färdigheter. Detta gjorde man genom att ge gåvor till den som gjort saker bra, säger Åsa Trulsson och fortsätter:

− Överlag skattades generositet och gästfrihet högt och oavsett om det rörde sig om nära vänner eller främlingar var principen att du ska dela med dig av dina gracer till andra.

Även om vikingatiden inte var något föredöme när det gäller jämställdhet och jämlikhet så fanns det flera kvinnliga ledare. Bild: AdobeStock

Även kvinnor var ledare

Vikingatiden var i sig ingen utopi när det gäller jämställdhet men det fanns skillnader mellan Skandinavien och Europa menar Åsa Trulsson.

− I dåtidens Europa ansågs man exempelvis vara ”kung av Guds nåde”, man föddes in i en klass och där fanns till exempel en tydlig adel och ett prästerskap. I Skandinavien var samhällsklasserna inte statiska i samma utsträckning. Precis som i resen av Europa hade man trälar, men för den fria befolkningen fanns ändå möjligheter att nå ledande positioner i samhället av egen ansträngning, säger Åsa Trulsson och fortsätter:

− Ofta glömmer vi också bort att det under denna tid finns otaliga exempel på kvinnliga ledare. Andliga riter, som sejd och galdrar, utfördes i stor utsträckning av de så kallade völvorna. Dessa mäktiga kvinnor reste mellan gårdar och byar, åtföljda av kvinnor och män som tjänade dem. När dessa stora följen kom till gården bjöds det på rikligt med mat och völvan leddes till hedersplatsen för att sia om gårdsfolkets öde.

Den absolut rikaste vikingagraven som hittats i Skandinavien är Osebergsskeppet i Norge. Där begravdes två kvinnor, varav den ena troligen var en rik drottning. Den rikaste krigargraven i Sverige trodde man länge var en kort man omgiven av vapen och krigsbrädspel. Men det har nyligen visat sig att även det var en kvinna.

− Det finns runstenar som är resta av kvinnor och över kvinnor. Berättelser och arvsdokument som visar att kvinnor hade både makt och ledande positioner. Sedan, i och med kyrkans maktövertagande, blev det ett jättestort skifte i ledarskapet och kvinnor tilläts inte längre ha ledande roller, säger Åsa Trulsson.

Ledaren kunde bli avsatt

Förutom kvinnornas minskade makt är en av av de största ledarskapsförändringar efter vikingatidens slut det faktum att man inte längre kunde bli avsatt i samma utsträckning som tidigare. Eftersom en vikingatida ledare inte fått sin position från de högre makterna, utan valts utifrån sina meriter och färdigheter, var det vanligt att man avsattes om man inte ansågs främja gruppens bästa.

− Så fort du förlorade gruppens tillit lämnade gruppen dig, du blev avsatt, förskjuten eller ibland till och med dödad - och så valdes någon annan istället. Detta har säkerligen påverkar ledarskapet i stor utsträckning, ville du behålla din ledarroll var du helt enkelt tvungen att hålla dig till gruppens värderingar för hur en bra ledare skulle vara, säger Åsa Trulsson.

Vad säger du som läser? Visst känns ändå vikingatidens ledarskap ändå rätt sympatiskt och trevligt nu när vi har granskat det lite i sömmarna? Eller motsvarade det din bild av hur en ledare borde ha varit då?