3 december: Företagare och småbarnsförälder

Bara för att det är roligt att variera sitt format tänkte jag svara på frågorna i Sardellens brevjulkalender, här kommer den för tredje december där jag faktiskt bytt ut frågan mot en som jag fick från en bloggläsare för några veckor sedan.

Bloggläsare: Hur är det nu att driva eget som småbarnsförälder? Går det? Vad har du lärt dig?

Mitt svar: Går? Ja, klart att det går! Vissa dagar med andan i halsen, andra med gråten men de flesta med glädje och tacksamhet. Samtidigt skulle jag säga att ens personliga utveckling sker i farten av en bromslös Porsche på uppåt-tjack. Jag har vuxit extremt mycket mentalt som entreprenör men också som förälder. Gjort massa missar, glömt alla möjliga saker och känner mig lite som en cirkusföreställning ibland. Jättespännande hela alltet! Och roligt! Riktigt, riktigt roligt.

Jag tror det mesta går om man vill men grundläggande vardagsstruktur, en massa kommunicerande, att vilja samma sak och att försöka vara snälla med sig själva är ändå några bra pusselbitar att ha med sig som föräldrar tänker jag.

Företagare och småbarnsförälder

Något jag har noterat innan och tyvärr bara sett mer av sedan jag blev företagande förälder själv är att manliga företagare inte kan vara föräldralediga för att de driver företag medan kvinnor startar eller driver företag för att få mer tid med familjen. Detta gör mig vansinnig eftersom det tyvärr ändå avslöjar en skillnad på “manligt” vs “kvinnligt företagande” som inte borde behöva finnas. Plus att det innebär att fler kvinnor riskerar att fastna i en deltidsarbetsfälla där de tar större ansvar för familj och hushåll, tjänar mindre och sedan sitter i skiten om det blir dags att skiljas.

Men några insikter jag tar med mig från det här från dessa första nio månader som företagare och småbarnsförälder är:

Alla i Familjen AB behövs

Något som jag ser tydligt, kanske ännu mer hos oss där vi är två karriärister till småbarnsföräldrar, är att vi alla i Familjen AB behövs och måste göra det vi kan hushållsmässigt. Jämställdhet är svårt men viktigt och vi lever inte den perfekta balansen jämt men att vi är två vuxna människor som gemensamt ansvarar för vårt barn, vårt hem och våra liv är ett måste för att vardagen ska fungera.

Det går inte att hinna med allting jämt

Det jag alltid tyckt varit svårast med företagandet är att inte kunna hinna med allt jämt och jag skriver under på det de flesta andra säger om föräldraförändringen att man blir effektivare. Jag tyckte jag var det innan men ja, jag också blivit mer effektiv just för att det är så tydligt hur begränsad ens arbetstid är. Och så är det en massa saker en inte hinner med. Här är nästan alltid stökigt numera exempelvis plus ett gäng andra projekt som väntar på bättre tider för de hinns och orkas inte med och ja, har ansträngt mig för att förlika mig med det. Det går inte att hinna med alltid jämt.

Tillgodose mina behov

Jag har under året blivit bättre på att tillgodose de behov jag har eftersom det, för tillfället, inte funkar att göra sig av med all energi på en arbetsdag. Skippa pauser eller vila, stanna uppe för sent, strunta i att äta. Avsteg från detta sker såklart och de gånger det blir så är det tydligt att jag inte kan fuska med sådant på samma sätt som tidigare. Nu måste det finnas energi till att vara förälder dygnet runt och här försöker jag ändå att använda mig av...

Den flexibilitet som finns

Jag håller inte med den generella uppfattningen som råder på sociala medier att företagande är flexibelt men samtidigt försöker jag att använda all flexibilitet som finns tillhanda i vardagen. Behöver jag sova eller meditera tjugo minuter på kontorssoffan? Då gör jag det. Jobbar jag hemma och kan starta en tvätt? Då gör jag det. Kan jag jobba lite på kvällen för att täcka upp det som inte hanns med under arbetsdagen? Då gör jag det - då och då. Inte alla kvällar för de flesta av dem ligger jag i en hög på soffan och halvsover framför något hjärndött. Allt för att samla kraft till nästa dag igen, hehe.

En sjyst inställning

En annan avgörande faktor för min del är att jag har odlat ett upptäckande mindset och tar mycket mer saker som de kommer. Det gör mig lugnare och mer avslappnad så. Plus att det hjälper mig att se småbarnsföretagarlivet för vad det är: en intensiv tid i livet som är askul och jag är lycklig över att få uppleva det.

Men det är min upplevelse det! Dela gärna med dig om det finns fler företagande småbarnsföräldrar här: hur ser du på saken?

Ett år som förälder

Idag fyller Vilden år och i stället för att rådda inför kalashelgen som var planerad är vi alla g-e-n-o-m-f-ö-r-k-y-l-d-a och allt är framflyttat till någon annan dag. Huvudet må sprängvärka av trycket i bihålorna men fjärilarna dansar ändå i magen.

Han kom!

Han är här!

Och ett helt år har vi fått tillsammans nu!

Till en början var det främmande och samtidigt självklart.

Nu känns det som om han alltid varit här och att vara förälder är så mycket roligare än vad jag trodde det skulle vara på förhand. Mestadels är det lättare än jag trodde medan vissa saker är svårare. Ifrågasätter mig själv mycket - oftast på ett bra sätt. Varje dag innebär sin rejäla dos av kärlek och asgarv. En fantastiskt äventyr!

Planen för helgen var egentligen barnkalas men eftersom vi alla är sjuka i stället får det njutas och firas i det lilla. Blir ljuvligt <3

Minibossen är här

Hej och välkommen till ett specialavsnitt av Möt en boss. Nu är han nämligen här, minibossen: möt Vilde Stymne Löfvenhamn!

Så roligt hur livet kan bli helt annorlunda och ändå kännas som om det alltid varit såhär.

Vår lilla stormpojke som kom illvrålandes den 17 februari. Han slog upp ögonen direkt när han lämnade min mage, vägde 2844 gram och var 49 centimeter lång. Nu har fem veckor snart gått och en kan typ se hur han växer för varje dag. Och kanske är det IVF-processen som spelar in, kanske är det nybörjartur eller att vi har en snäll bebis men hitintills har bebisbubblan mest bestått av eufori och fåniga leenden. Såklart är det också stresspåslag, hormongråt och oro med i bilden men de stunderna är mestadels små, skarpa skuggor orsakade av sömnbristen som är rätt brutal.

Mest är jag uppslukad av det lilla. Gesterna och rörelserna som jag känner igen från när han låg i magen. Minerna och ansiktsuttrycken som avlöser varandra när han är vaken. Hans klara blick och doften! Mhm, hans doft som är som knark... De timmar om natten när vi inte sover ligger jag bara och luktar på honom.

Frågade för övrigt en sköterska på BB "Hur många timmars sömn är det rimligt att offra för att man inte kan sluta titta på sin bebis?"  och hon  skrattade mjukt och sa "många". Och det är dem för ingen av oss får som nog av att titta, ta och pussa på honom.

Dagarna och nätterna rasslar förbi samtidigt som timmarna känns långa. Den rastlösa rehabiliteringen som, precis som vanligt i mitt fall, behöver göras med ena handen på handbromsen. Men samtidigt som allt känns annorlunda och skört känner jag mig fortfarande som mig själv. En lättnad och glädje i det med även om amningen gör mig mer glömsk än vad jag någonsin har varit förut.

Hans namn, Vilde, betyder liten kämpe och det råder det inget tvivel om att han är med tanke på att det var han av det enda av 23 embryon som kom ända hit. Vilken resa det har varit och tacksamheten spiller över på allt annat.

Jag har börjat skriva så smått igen igen. Enstaka rader och stycken i mobilen men jag tänker att de får stanna där lite till. Vill fortsätta vara inbäddad i den här bubblan och njuta av den. Vi ses längre fram igen när jag känner mig mer redo att använda hjärnan till mer än vår vackra, ljuvliga lilla bebis. Stor kram!

Min kommande föräldraledighet

Föräldraledighet är ett ämne flera av er har bett mig skriva mer om. Både generellt men också för min del. Hur kommer jag försöka kombinera att vara föräldraledig och driva företag?

Det korta svaret på det? Jag vet inte riktigt.

Det jag vet är att vi kommer att dela föräldraledigheten så lika som möjligt eftersom vi anser att vårt barn har lika stor rätt till oss båda sina föräldrar. Samtidigt är inte jag, eller mitt företag, i situationen att jag kan checka ut helt i nio månader och tro att jag har något jobb när jag kommer tillbaka. Dessutom kan vi inte heller dela veckor rakt av eftersom det inte är praktiskt görbart i min bättre hälfts jobb. Vi kan inte heller planera för hela året redan nu. Istället får vi ta det lite allteftersom, vilket samtidigt känns bra när vi inte vet hur just vårt lilla Knytt är och vill ha det. Har förstått att det kan vara som natt och dag hur man mår och har det under bebistiden beroende på litens behov och personlighet och därför vill vi inte heller förutsätta eller planera för mycket innan vi vet mer om hur det kan tänkas bli.

Jag har nästan alltid gått min egen väg och även om att bli förälder såklart kommer att spela in, spela roll och förändra det mesta vill jag inte ge upp allt jag är och gör bara för att. Och för den som undrar över skorna - JA! Klart att jag bara hade på mig dem den minut det tog att fota bilden och JA! Det krävdes absolut en halvtimmes vila efteråt för att återhämta sig. Men vad gör man inte för bloggen?

Min kommande föräldraledighet

Alltså kommer vi att ta det lite som det kommer nu framåt! Men tanken är att jag ska vara föräldraledig i tre månader och sedan börja jobba enstaka dagar med några utvalda uppdrag varje månad och vara föräldraledig övrig tid. M kommer att vara ledig i sex veckor från och med att Knytt kommer och det är en sådan enorm lättnad och trygghet i det. Både efter förlossningen och vad ett planerat snitt innebär men mest för att vi ska få vara tillsammans hela familjen när allt är skakigt och nytt.

Som det ser ut nu så har jag:

• Sparat ihop en liten buffert i företaget så att jag inte ska behöva stressa över företagskostnaderna under den kommande tiden.

• Skickat in min anmälan till FK om föräldrapenning och hoppas, hoppas, hoppas på bra besked gällande den eftersom reglerna för egenföretagare är rätt så annorlunda från när man är anställd eller driver AB. Håll gärna tummarna!

• Enstaka utbildningsuppdrag som är inbokade i maj och juni. Med betoning på enstaka som dessutom kommer att vara en halvdag långa som mest och göras digitalt eller lokalt så bebis kan vara med sin pappa de timmarna jag gör dessa.

• Pausat mitt klientarbete i form av löpande coaching, mentorskap och chefsrådgivning och så har vi sagt att vi ska höras under maj/juni för att stämma av och lägga upp nya arbetsplaner. Detta är ju något som skräddarsys från klient till klient så det kan variera rätt mycket och när vi hörs igen kommer jag förhoppningsvis att veta mer om hur vi kan lägga upp det framåt.

• Börjat få utbildningsförfrågningar för hösten - vilket är underbart! Börjar nästan glädjegråta lite varje gång jag får frågan “när kommer du tillbaka?” men vi har lagt inbokningarna av dem lite på is just för att så mycket är ovisst och kommer att stämma av hur hösten blir lite längre fram.

Såatteh, nu kör vi! Rakt ut och rakt in i det okända.

Så får vi se vad som händer och blir helt enkelt! Jag har ingen aning om hur jag ska göra med bloggen eller sociala medier. Jag har lekt med flera olika alternativ i tankarna men landar i samma insikt varje gång: jag vet för lite än för att kunna planera och fatta beslut om det.

Hur mycket kommer jag att orka med utöver att ta hand om bebis och att läka från förlossningen?

Hur mycket bloggtid kommer det att finnas?

Hur långt kommer den tiden, om den finns alls, att räcka?

Jag vill nämligen inte 1. ta mig på saker som jag inte klarar av eller mäktar med. Snarare tvärtom. Jag lägger hellre ribban på marknivå och ta det därifrån än att pressar mig själv i onödan och 2. att detta “bara” ska bli en livsstilsblogg. Inte för att det är något fel med det, jag älskar livsstilsbloggar, men jag trivs bäst med att ha ledarskap, karriär, affärsliv och personlig utveckling som primärt fokus här och de inlägg där ni får hänga med i min vardag är mer av en bonus som är kul att skriva. Men där är jag också kanske för snäv i min egen vision och mina egna vanor för bloggen? Det finns kanske ytterligare alternativ än det ena eller det andra?

Har du som läser någon input eller tankar kring detta? Vill gärna ha lite input så att jag inte fastnar i mitt eget huvud. Är det bättre att blogga lite kravlöst och kul än inget alls eller räknas det bara om det blir fem, sex inlägg i veckan som vi brukar ha det? Vad för innehåll gillar du mest här? Dela gärna med dig i en kommentar eller ett mejl!

Och! Om det är någon nu som känner sig manad att berätta för mig hur viktigt det är att njuta av tiden med sin bebis och fokusera på det i första hand vill jag vara lite extra tydlig - det behövs inte eftersom det är prick det som kommer att hända även om jag kommer att jobba lite grand. Det är inte så svartvitt att det bara är det ena (att jobba) eller det andra (att vara föräldraledig) som gäller. Det finns fler alternativ och möjligheter till att göra både och idag. Skriver det redan nu eftersom jag redan har hunnit få m-a-s-s-o-r av sådana kommentarer trots att jag inte har hunnit prata om min föräldraledighet särskilt mycket än. Bara så vi har det utrett :)

Men ja, så här ser planen ut just nu. Återstår att se om och i så fall hur den kanske ombestäms eller förändras. Är det något graviditeten har hunnit visa prov på flera gånger om så är det ändå att det mest bara är att åka med och se vad som händer, haha!

På jobbet är du chef, inte förälder

Ibland får jag höra att en som chef känner sig som en förälder på jobbet och så kan det såklart vara. Men, och detta är ett stort men, det är en milsvid skillnad på att uppleva den känslan då och då och att se sig själv som förälder på jobbet eftersom det senare är aldrig bra. Så hör du en chef beskriva sig själv som pappa eller mamma på jobbet? Se upp, det kan vara en varningstecken!

Givetvis slutar vi inte vara föräldrar bara för att vi går till jobbet - men det är inte samma sak som att vara förälder på jobbet för sina medarbetare och kollegor. Bild: charlesdeluvio on Unsplash

Det kommer ofta ur välmening men blir aldrig bra

De flesta gånger jag möter chefsmammor och chefspappor kommer det ur goda intentioner, att man bryr sig om och vill ta hand om sin personal. Jättefint! Problemet är att det inte blir snällt att agera som förälder åt sina medarbetare av en enkel anledning:

Som förälder leder du ett minderårigt barn med en hjärna under utveckling

Som chef leder du vuxna människor

Två helt olika saker med olika uppdragsbeskrivningar. Syftet kan vara detsamma, exempelvis att bidra till att de du leder är och blir trygga, kunniga och självgående individer, men auktoriteten och ansvaret skiljer situationerna åt (hur medbestämmande barnen än får vara).

På jobbet är du chef, inte förälder

Föräldraskapet och ledarskap har absolut sina likheter och gemensamma nämnare. Men det innebär inte att vi är eller ska vara föräldrar på jobbet. Tvärtom så ser jag i min yrkesroll följande problem uppstå med chefspappor och chefsmammor på jobbet.

En omedveten infatilisering, fördumning, av sin personal eftersom "chefsföräldern" vet bäst vilket i sin tur ofta leder till...

Medarbetare som inte tar egna initiativ, ej fattar egna beslut och i sämsta fall börjar bete sig mer barnsligt på jobbet. Men också förväntar sig att "någon annan" ska lösa problemen åt dem.

Detta riskerar i sin tur att "chefsföräldern" ofta blir frustrerad över att ens medarbetare "beter sig som barn", känner ett ökat behov att styra upp personalen och då blir ännu mer föräldrig i sitt beteende och så är den negativa spiralen inledd.

Leder detta till en bra arbetsmiljö? Nej. Varken för chefen eller medarbetarna.

Det går att förändra

Så om du någon gång kommer på dig själv med att känna dig som förälder på jobbet: se det som en signal att granska dig själv som ledare:

• Vad triggar den här känslan?

• Hur reflekteras det i ditt beteende?

• Vad ger ditt beteende för effekter för personerna runt omkring dig?

• Vad kan du göra annorlunda för att undvika att falla in i föräldrarollen på jobbet?

Det kan också vara värdefullt att syna dina drivkrafter bakom ditt ledarskap:

• Varför vill du vara chef?

• Vad i uppdraget är det du trivs med?

• Vad kickar igång dina belöningssystem?

Saker som gör det senare tenderar vi (rimligtvis) att göra mer av och tyvärr är inte alltid de beteenden som vår personal behöver även när det känns bra för oss själva.

En god nyhet är dock att detta går att förändra även om det pågått länge! Ja, det kan ta lite tid och ja, det kommer att kräva sin ansträngning och insats. Men det går och är värt det både för dig som chef, din personal och organisationen i stort. För hur kul är det egentligen att utöver chefsansvaret (som är stort nog) också känna föräldraansvaret på jobbet? Inte särskilt och än mindre nytta gör det.

Tumme upp: Alla ni föräldrar som strävar efter att, på lång sikt, bli umbärliga för sina barn. Ni bidrar till att skapa kapabla individer som kan stå på egna ben vilket gynnar arbetslivet.

Tumme ned: Att som chef göra medarbetarnas jobb åt dem, det blir aldrig bra!