Ett fenomen som förvånat mig i många år är hur arbetsgivare, organisationer och chefer inte vågar satsa på att utbilda eller utveckla medarbetare med motiveringen “tänk om personen slutar”. Okej, så medarbetaren går vidare. Vad är det som säger att hen aldrig kommer tillbaka? Framförallt inte om ni båda har gillat att samarbeta fram till nu? Att säga upp sig från sitt jobb är inte någon dödförklaring som tar bort personen från jordens yta. Ändå så finns det fortfarande chefer och arbetsgivare som beter sig som om så vore fallet.

I stället se en uppsägning som en dödförklaring:

• Kom ihåg att vi bara har medarbetare till låns och att tiden för guldklockan sedan länge är undantag - inte norm.

• Satsa på kompetensutveckling och att stärka era medarbetare: det kommer att öka ert varumärke som arbetsgivare, få fler att vilja arbeta hos er men också öka produktiviteten hos er personal.

• Håll kontakten med medarbetare som slutat, ingen av oss vet vad framtiden bär med sig!

• Tänk på hur du/ni pratar om medarbetare som slutar. Vilken jargong har ni?

Det är både rimligt och förståeligt att du inte glädjedansar dagen då din bästa medarbetare kommer med sitt uppsägningsbrev. Som chef får du bli både ledsen, frustrerad och trött - men precis som att medarbetare behöver göra en ansträngning för att sluta jobba snyggt måste du som chef också göra det från arbetsgivarens sida. Gör du det ökar chansen för att ert farväl inte blir för evigt utan tvärtom ett återseende!

Tumme upp: Organisationer och chefer som satsar på sin personals vidareutveckling även om framtiden är oviss!

Tumme ner: Synen på arbetslivet som en linjär utveckling som bara går uppåt och framåt. Det är omodernt och utdaterat.