Tre sätt att hantera mansplaining

Ett fenomen som är extra uppmärksammat denna vecka är mansplaining, mycket på grund av Unionens event Mansplainingakuten. Mansplaining som ord är en sammansättning från engelskans ”man” och ”explaining” och symboliserar fenomenet män som ska förklara hur saker ligger till. Allra helst i en detaljerad, raljerande monolog inför en eller flera kvinnor som är lika (eller rentutav mer) insatta i frågan än vad mannen själv är. Dess ursprung brukar härledas till Rebecka Solnits essäsamling ”Men explaining things to me”.

En av situationerna som boken baseras på beskrivs till exempelvis i denna recension hos SvD. Även Katrine Klieros och Nina Åkestam har skrivit finfina krönikor om sina erfarenheter i ämnet. Jag upplever att jag under mina verksamma år i en mansdominerad bransch ändå har varit relativt förskonad från det men idag upplever det aningens mer frekvent. Min favorit är när jag får föreläsningar i hur saker fungerar inom arbetsområden som jag har lärt ut till mannen i fråga. Hur ska man göra då för att hantera mainsplaining? Ja, det finns såklart flera varianter men här kommer några förslag.

Tre sätt att hantera mansplaining

Att bemöta det mansplainern säger

Att bemöta den mansplainande mannens resonemang eller argument är inte alltid så enkelt men kan vara väl värt ett försök. Framförallt om det är i ett ämne du är kunnig i. Stå stadigt, var trygg i dina kunskaper och bemöt resonemanget sakligt och tydligt. Ursäkta dig inte, förminska dig inte och linda inte in dina argument.

”Att påstå att det fungerar si eller så går inte för att...", "XXX stämmer inte eftersom...” eller ”Om vi gör som du säger kommer detta att ske vilket innebär att..."

Potentiellt plus: Att bemöta det mansplainern säger kan leda till att monologen avbryts och i bästa fall leda till en dialog. Alternativt kan du i alla fall få möjlighet att avsluta samtalet och gå därifrån.

Potentiellt minus: Ju mer rätt du har och desto sämre självkänsla mannen i fråga har desto högre blir risken att du får en bitch-stämpel. Om det sedan behöver vara så negativt är en fråga du själv måste ta ställning till.

Upplys mannen om att han mansplainar

Eftersom jag är av uppfattningen att folk inte gör saker av illvilja eller medveten oartighet är jag ett fan av att återkoppla till personen hur hans agerande uppfattas. Men två saker som jag tar i beaktande först är: vilket sammanhang vi befinner oss i och om det verkar vara lönt. Är det på ett mingel med en person jag träffar denna gång och aldrig mer kommer jag förmodligen inte orka göra det. Om det däremot är någon som upprepar beteendet och är någorlunda förändringsbenägen. Då kan det absolut vara värdefullt att i enrum ge feedback om hur hans beteende kan uppfattas och få för konsekvenser.

Potentiellt plus: Om man är omedveten om sitt beteende är det svårt att förändra det.

Potentiellt minus: Att ingenting förändras. Men ja, då har du i alla fall försökt.

Nicka, le och tänk på något annat

När det verkligen inte går att få en syl i vädret kan det vara både energisparande och praktiskt att bara nicka, le och tänka på något helt annat en stund.

Potentiellt plus #1: Inte nog med att det kan spara på din energi. Det kan effektivisera resten av din dag eftersom du redan har tänkt ut diverse mejlsvar eller inköpslistor på förhand.

Potentiellt plus #2: Det kan ge dig ”sjyst brud”-stämpeln. Genom att säga ”jaha”, ”nähä” och ”aha” på rätt ställen kan du få framtida fördelar som att få lite beröm eller lite mer respekt från mannen ifråga.

Potentiellt minus #1: Det kan uppmuntra och förstärka mannens mansplaining-beteende och det är nästan hundra procents säkerhet att mannen i fråga kommer att göra detta igen.

Potentiellt minus #2: Det kan ge dig ”sjyst brud”-stämpeln. Och om vi ska vara riktigt krassa: hur sjyst är den stämpeln egentligen? Det finns absolut fördelar med att ha den om man vill anpassa sig i vårt manliga värld. Men om vi vi vill skapa förändring känns det spontant som fel väg att gå.

Har du någonsin upplevt mansplaining? Och hur hanterade du i så fall det?