Det är väl knappast en nyhet för någon av er läsare att jag har varit utbränd och sjuk i utmattningssyndrom. På ett sätt är jag frisk i dag eftersom jag jobbar heltid och lite därtill. Trots det har jag en bra bit kvar att gå. Idag är en sån dag när jag känner mig helt urlakad. Den senaste tiden har arbetsbelastningen varit hög, jag har varit extremt social och dessutom konstant förkyld vilket sammantaget belastar energikontot extra mycket. Är jag överarbetad? Lite grann: med nedsatt förmåga blir både heltidsjobb och bloggjobb i mesta laget. Är jag på väg att gå in i väggen igen? Nej. Dels för att jag prioriterar in mer återhämtning, dels för att det handlar om en kortare tidsperiod. Men visst, det gäller att vara försiktig så det inte fortsätter tills kroppen är helt slutkörd.Skillnaden mellan att vara överarbetad och gå in i väggen är på ett sätt minimal, på ett annat avgrundsdjup. Jag vill vara tydlig med att inget av scenarierna är bra. Det må vara trendigt att ha tusen järn i elden och en fulltecknad kalender dygnet runt. Men om din kropp skickar dig varningssignaler så snälla, ta dem på allvar.

Går du in i väggen så känns det

Min erfarenhet är att de som skriker högt om att de håller på att gå in i väggen är längre i från den än de personer som sammanbitet fortsätter springa och pressar sig ännu hårdare. Att den senare kategorin är så inne i sitt ekorrhjul att de inte ens ser väggen komma emot dem. Missförstå mig inte – om du känner dig överarbetad så ska du signalera om det. Prata med din chef och vidta åtgärder så att du minskar din stress och bryter den negativa spiralen. Men chefen, som självfallet bör lyssna till de som säger ifrån, måste också hålla ett öga på dem som inte gör det. På dem som hoppar över luncher, raster eller jobbar mycket övertid och ändå tar på sig fler arbetsuppgifter.

Att vara överarbetad är upptakten till att bli utbränd. Är du överarbetad och fortsätter köra på i hundranittio knyck utan vila eller återhämtning så kommer du förr eller senare att gå in i väggen.

Om du går in i väggen så kommer du att märka det – för du kan inte göra någonting annat sen. Att ta sig tillbaka från en utbrändhet innebär mycket mer än att vila en vecka, åka på semester eller vara sjuk några dagar.

Du kan inte vara lite utbränd

Du kan inte heller vara lite utbränd. Jag träffade ett tag en läkare som ville använda ordet vidbränd eftersom han tyckte utbrändhet lät så slutgiltigt. Det håller jag inte med om. Det var slutgiltigt att gå in i väggen men i askan kan också nytt liv spira. Som fågel Fenix, för jag varken vill eller kommer att kunna bli samma person som jag var före utbrändheten.

Vad händer om någon säger "jag är utbränd" istället för  "jag är överarbetad"?

Jag har på senare tid hört flera som säger att de är utbrända när de i själva verket är lite slitna. En del fortsätter med att berätta att de lyckades ta sig ur det på ett par veckor. Det får mig att vilja storgråta. Tycker att PT-Fia har sagt allt med denna krönika på hur det kan kännas när någon reducerar mina år av sjukdom till en till en tillfällig trötthet. Så jag tänkte att vi i stället ska titta på vad som kan hända om när någon säger att hen är utbränd när denne i själva verket är överarbetad.Psykisk ohälsa är ett område vi sällan talar om på arbetsplatser. Även om utmattningssyndrom eller utbrändhet leder till stora fysiska besvär faller de in under denna kategori, framförallt om man drabbas av utmattningsdepression. Psykisk ohälsa är varken enkelt eller smärtfritt att tala om för den som drabbats. Inte blir det lättare av att vi i arbetslivet förväxlar överarbetning med utbrändhet eller utmattning.Resultatet blir att diagnosen förringas, inte tas på allvar eller i värsta fall bidrar till mer okunskap. Att arbetsgivare och kollegor tänker ”men Minna återhämtade sig ju på studs från detta, varför gör inte Ludvig det?” och därefter drar den felaktiga slutsatsen att Ludvigs utmattning bara har med honom som individ att göra.

Hur bemöter man det?

Vad gör man då om man hör någon säga att de är ”lite utbrända”? Jag ska ärligt säga att jag inte har något direkt svar på den frågan idag. Min spontana tanke: säg inte så mycket så alls om du inte känner personen i fråga oroligt väl och vet vad hen har gått igenom. Att bemöta sjukdomsproblematik med tvivel känns knappast ett bra sätt för att få ett ett arbetsliv där vi pratar mer om psykisk ohälsa.Vad säger ni andra som upplevt detta? Har ni erfarenhet av detta och hur agerade du då?

Tyckte du om detta inlägg?Klicka på hjärtat eller dela inlägget så att andra kan få läsa det!