Det fanns en tid då jag bara sprang. Rusade effektivt fram och bockade av allt jag kunde och lite till. När orken tog slut fortsatte jag ändå. Tills tröttheten blev så förlamande att det inte fanns mer än en förlamande stillhet. Den hälsar fortfarande på ibland. Binder min kropp till marken vare sig viljan vill det eller ej. Men det lättar. Det börjar finnas plats för mer. För nya tankar. Och glädjen de bär med sig får mig nästan att gråta av lättnad. I mitt sinnes aska gror nya frön. Världen känns lite klarare. Och ju mer jag tror mig förstå desto mindre inser jag att jag kan. Så liten inför dessa travar av böcker, tankar och kunskaper som vår värld besitter.

Resan hem

Jag älskar rörelse. Att röra mig. Vara på väg. Bli berörd. Röra runt i det jag tror jag vet. När fart får det att hisna i magen. Men numera älskar jag också stillheten. Att bara finnas till en stund. Nära honom. Nära en mjuk katt. Inne i ett musikstycke. I en känsla. I mörker eller ljus. I nuet.Det är otroligt rofyllt att få sitta på en buss i hällregn, låta sinnet fyllas av tonårsnostalgins musik och stirra ut genom den regnvåta rutan. Slits mellan att vilja vara framme hos mina favoriter och vilja stanna tiden för att bara suga musten ur denna känsla av tidlöshet och fullständig kreativitet. Skymningen smyger sig närmare. Skapandets eufori likaså. När jag hoppar av bussen så smådansar jag mig ut i regnet. Försöker fånga regndroppar med handflatan. Sjunger högt för mig själv och klampar igenom vattenpölar. Ett litet men härligt äventyr. Men deras varma skratt, rappa skämt och det varma gula ljuset väntar. Den ljuva känslan av tillhörighet och kravlöshet. Så när musiken tystnar ler jag inombords och kliver in över tröskeln. Hemma igen. Både kroppsligt och mentalt. Äntligen är jag hemma.Hur har du det denna höstklara torsdag? Är du hemma eller på väg hem?