Jag vet inte hur många gånger jag har övervägt att hoppa av plugget den här våren. Inte för att det inte har varit kämpigt förut att jobba (mer än) heltid och plugga samtidigt. Utan för att slutspurten börjar närma sig och jag är less. För att jag värdesätter att ha det kul högre än att slita ihjäl mig och inte längre ser titlar som en statusgrej att uppnå.

Quitters never win

Men, om det är något jag har kunnat konstatera så är det följande: att växa upp till en envis, disciplinerad prestationspresterare har både en god och en dålig sida. Den dåliga är att den lätt blir destruktiv eftersom jag sällan ger upp. Den goda är att jag ofta åstadkommer saker just för att jag inte ger upp. And quitters never win!

När jag tvivlar? Känner mig svag. När jag undrar vad fasiken jag håller på med egentligen och varför jag gör det jag gör så sätter jag på den här låten. En av de som berör mig mest, Johnny Cash's version av Tom Pettys I won't back down. Den påminner mig om min styrka och varför jag alltid går min egen väg.

Sedan ska det förstås tilläggas att man inte alltid måste vinna. Livet är ingen tävling. Det spelar ingen roll hur mycket pengar vi har, hur fancy visitkorten är eller hur många coola uppdrag man får. Känner du att jobbet du har eller studierna du läser inte är för dig: gå vidare om du kan! Men om du befinner dig i min sits, där du är på rätt väg men den är jävligt ansträngande, snårig och stundtals brant. Då är det bara att kämpa vidare. Sänk farten om du behöver det. Ta det i den takt du behöver. Men ge inte upp. Du kommer att komma i mål och det är det som är själva vinsten.

Och vet ni vad? Att skriva dess rader blev en slags självhjälp. När jag började skriva kände jag mig lite urlakad och bara "åååh, vad jobbigt detta är". Nu? Nu har energin återvänt, mindset:et är tillbaka i normalläge och nu jäklar ska här skrivas. Coz' I won't back down.