Prestera oavsett humör

En förmåga det sällan pratas om när det gäller ledarskap är att kunna prestera oavsett humör på ett rimligt sätt. För det blir lätt polariserat idag till att vi antingen biter ihop och kör slut på oss eller bara ska ta det lugnt och inte uppleva något motstånd alls.

Åh nej, jag säger inte att du som ledare måste vara den som är all in regnbågar och solsken jämt. Vi är människor, inte robotar och det är okej att visa både känslor och sårbarhet som ledare precis som det är okej att även chefer är ojämna i sina prestationer. Men vi behöver kunna prestera oavsett humör eftersom ingen av oss dör av lite motstånd, kärvhet och att behöva ta i i rimliga mängder.

Och ja, jag inkluderar mig själv för det här gäller mig med idag på grund av är trött och skör efter tuff natt och känner mig så off efter ett drygt besked här på morgonen. Tyvärr höll detta motiga i sig större delen av dagen på olika sätt och i olika saker. Alltifrån trista nyheter till att jag råkade tappa sonens livs första ljuslykta i golvet så den gick i kras. Min strategi för att hantera det? Djupa andetag, skaka av mig det och bara gå vidare med dagen. Allt löser. Allt blir bra. Och fokusera på det som funkar och är bra oavsett hur stort eller hur litet det är, typ:

  • Hur spännande det är att få upptäcka världen genom någon annans ögon, det är det coolaste jag är med om någonsin tror jag

  • Fin feedback från både nya och etablerade bekantskaper om jobbet jag gör som just idag värmde extra, extra mycket

  • Att få lyssna in någon annans problem och bidra till att lösa det

  • Kunna förmedla jobb åt en företagskollega - lika tillfredsställande varje gång

  • Fixat julklappar

Det trista med att vara i en ledande roll är att ingen annan kan göra jobbet åt dig. Samtidigt är det bra! Då kan en använda det till att ta sig i kragen och få gjort det viktigaste ändå. Jag vet inte hur du funkar men för mig kan det absolut bli en upplyftande effekt när presterandet får går före humöret och så fick det bli den här regniga måndagen i november där det enda rätta blev att sätta upp håret, kavla upp ärmarna och köra på ett steg i taget. Om inte du leder dig själv, vem gör det då?

Monday
Previous
Previous

Bokskrivardrömmar

Next
Next

Pusselbitar överallt