Hej och välkommen till ett specialavsnitt av Möt en boss. Nu är han nämligen här, minibossen: möt Vilde Stymne Löfvenhamn!

Så roligt hur livet kan bli helt annorlunda och ändå kännas som om det alltid varit såhär.

Vår lilla stormpojke som kom illvrålandes den 17 februari. Han slog upp ögonen direkt när han lämnade min mage, vägde 2844 gram och var 49 centimeter lång. Nu har fem veckor snart gått och en kan typ se hur han växer för varje dag. Och kanske är det IVF-processen som spelar in, kanske är det nybörjartur eller att vi har en snäll bebis men hitintills har bebisbubblan mest bestått av eufori och fåniga leenden. Såklart är det också stresspåslag, hormongråt och oro med i bilden men de stunderna är mestadels små, skarpa skuggor orsakade av sömnbristen som är rätt brutal.

Mest är jag uppslukad av det lilla. Gesterna och rörelserna som jag känner igen från när han låg i magen. Minerna och ansiktsuttrycken som avlöser varandra när han är vaken. Hans klara blick och doften! Mhm, hans doft som är som knark... De timmar om natten när vi inte sover ligger jag bara och luktar på honom.

Frågade för övrigt en sköterska på BB "Hur många timmars sömn är det rimligt att offra för att man inte kan sluta titta på sin bebis?"  och hon  skrattade mjukt och sa "många". Och det är dem för ingen av oss får som nog av att titta, ta och pussa på honom.

Dagarna och nätterna rasslar förbi samtidigt som timmarna känns långa. Den rastlösa rehabiliteringen som, precis som vanligt i mitt fall, behöver göras med ena handen på handbromsen. Men samtidigt som allt känns annorlunda och skört känner jag mig fortfarande som mig själv. En lättnad och glädje i det med även om amningen gör mig mer glömsk än vad jag någonsin har varit förut.

Hans namn, Vilde, betyder liten kämpe och det råder det inget tvivel om att han är med tanke på att det var han av det enda av 23 embryon som kom ända hit. Vilken resa det har varit och tacksamheten spiller över på allt annat.

Jag har börjat skriva så smått igen igen. Enstaka rader och stycken i mobilen men jag tänker att de får stanna där lite till. Vill fortsätta vara inbäddad i den här bubblan och njuta av den. Vi ses längre fram igen när jag känner mig mer redo att använda hjärnan till mer än vår vackra, ljuvliga lilla bebis. Stor kram!