Jag har nämnt det lite innan men det slog mig efter ha varit i stallet igår och ridit, för tredje gången på tre veckor, hur jag nu skvalpar runt i känslan av att jag börjar komma tillbaka till mig själv. Fullt ut i mitt nya format. Förstå mig rätt, jag har varit mig själv hela tiden men nu börjar de beståndsdelar som jag saknat sedan tiden före utmattningen också falla på plats. Träning är en del av min vardag nu och mest betyder såklart ridningen eftersom jag har ridit till och från större delen av mitt liv och som jag har saknat att inte kunna rida “som vanligt” under så många år.

Är extra tacksam över att jag har hästar i min närhet och en generös mamma och svärmor som inte bara låter mig få rehabträna med deras små hjärtan utan också hjälper mig med de praktiska grejer som jag ännu är för klen för.

Varje stund i sadeln och varje sekund som jag känner hur jag och Alice börjar närma oss det vi en gång gjorde till vardags är bara glädje. Okej, inte bara. Jag svettas som en galning, svär en del över min egen klenhet men mest skrattar morsan bara åt mig och fånleendet som jag sitter med.

Jag är inte samma person som jag var före utmattningen och kommer aldrig bli det igen vilket är toppen. Men dessa pusselbitar, som tränande och ridande, är en viktig del av vem jag vill göra och att få tillbaka det… Det är jag tacksam för. Med det sagt så har jag satt upp ett nytt träningsmål för mig själv: i maj ska jag rida en gång i veckan! Ska bli roligt att se vilka framsteg det kan innebära. Förhoppningsvis fler steg i rätt riktning.