Alltså, apropå i-landsproblem så har jag ett annat sådant som jag brottas med i skrivande stund. Jag har så mycket att skriva om att orden typ hopar sig, och fastnar på vägen från min hjärna ner i tangentbordet. Så därför tänkte jag, inspirerad av Wildas stjärnögonblick, samla ihop några av de minnesvärda stunder och guldkorn som jag har upplevt under veckan som gick.

Guldkorn

Känslan av att få läsa orden "det prisbelönta ledarskapsforumet Bossbloggen" och sedan inse att det är min blogg man menar. Nu är det tre år sedan jag kom på idén, två år sedan jag startade och här är vi idag? Så. Mäktigt. Och. Ofattbart.Kärleksboosten att få hänga med mina underbara småsyskon. Var längesedan jag skrattade så mycket under en och samma kväll. Vi kan reta livet ur varandra ibland men de är ändå de bästa syskon man kan ha.Pirret att bjuda på ett smakprov av min ledarskapsmodell i form av en föreläsning för ett nätverk för marknadschefer.Tröttheten i tisdags efter måndagens träning var inte nådig. Lyckades knappt stava mitt namn rätt och gjorde då det enda rätta och tog det lugnt hela dagen.Beslutsamheten att börja sälja mer aktivt och ta ännu fler steg ut och säga "anlita mig - jag kommer att göra skillnad och hjälpa dig bli en bättre ledare". Pjuh, Jante skrek och vred sig i plågor som om jag viftat med en trollstav över honom och sagt "Crucio!".Att få inleda en fika med någon man inte mött förut och gå därifrån, två och en halv timme senare, som vänner är alltid lika berikande.Känslan att inte bli bli sådär spagettimos i kroppen förrän jag var i den sista minuten av mina löpintervaller. I fyra minuter före dess var jag stor, stark och oslagbar (fastän någon med rullator nog hade kunnat rulla förbi mig, hähä).Tryggheten att krypa ner i sängen och bli omfamnad av ens kärleks värme och ha sin lilla katt i famnen.Frustrationen över att inte hinna med allt man vill och önskar på en vecka. Avskyr verkligen att putta fram arbetsuppgifter som man helst hade velat ha gjorda.När orden trängs om att få komma ut, jag till slut börjar skriva och de ett efter ett ger med sig och lämnar min skalle. Det kreativa ruset de lämnar efter sig borde kunna stämplas som en drog. Innerligt tack för att du läser dem!Du hör. Det är som vanligt en emotionell berg och dalbana i den här skallen. Högt och lågt, ytligt och djupt, snabbt och vilsamt på samma gång. Men vad vore livet utan kontraster. Har du något särskilt ögonblick som du bär med dig från vecka?