Det var ju strax efter årsskiftet som orken min återvände till hyfsat normala nivåer och sedan dess har jag nästan varje dag begett mig direkt från sängen och ut på mina morgonpromenader. Och jag märker redan en så stor skillnad i mitt mående! Jag kan inte bara gå längre och längre, jag äter mer regelbundet och även om jag blir trött av motionen blir jag också mer klartänkt. Vilket är toppen på alla sätt och vis. Men det som slog mig i helgen var varför dessa promenader är så betydelsefulla och det är för jag under dessa promenixer bara ger min kropp exakt vad den behöver i nuet.

Känner jag för att gå snabbt? Då gör jag det. Hasar jag mig runt och pausar var tionde meter? Då gör jag det. Behöver jag sträcka på mig? Du fattar. Och det är så befriande att få börja dagen så. Inget smink eller anpassning till omvärlden utan bara jag i whatever skick jag befinner mig i och så får jag vakna till liv i mitt egna tempo. Det är guld! Så jag tänkte att ni ska få hänga med gårdagens runda. Jag har ju ingen aning om själv på förhand hur den kommer att se ut eftersom jag verkligen i sekunden bestämmer mig för vart jag vill gå härnäst men häng med!

Så här pigg och pepp är jag alltså vanligtvis när jag stapplar ut utanför dörren. Dvs. Inte. Alls.

Vi bor ju i ett gammalt sommarstugeområde som med åren har blivit mer som ett villaområde och har alltså lyxen att ha hästhagar femtio meter bort. Ljuvligt! Och precis bortom dem finns ett större fält som är ett övergivet fritidsområde. Med en gammal nedgången tennisbana, raserad lekplats och någon form av sandfotbollsplan. Mycket besynnerlig plats med stark apokalypskänsla över den. Känner mig alltid som en överlevare när jag går härigenom.

Bortom fältet finns det en jättegullig liten branddamm som just idag var så frusen och snötäckt att man kan såg den alls.

Kunde inte motstå frestelsen att (givetvis försiktigt) gå ut på isen. Den höll! Och ja, hade inte varit djupt om den inte gjorde det men det hade onekligen blivit en kort promenad.

I stället följde jag den långa grusvägen ner till ett annat fält som man kan gå via för att komma ner till sjön!

“Och himmelns vida väv” var orden som slog mig när jag klev ut där. Det är något visst med skyar som får mig att känna mig liten, fri och trygg på samma gång.

Vidare ner till sjön! Den är ju bara för vacker och jag måste säga att jag är grymt sugen på att bada. Min tvekan består dock i att sjön, trots att vår del av den är den djupaste, samtidigt väldigt långgrund och jag är inte aspepp på att gå 25 meter ut i den - jämfört med om man doppar sig från bryggan. Men vem vet? Kanske händer det en dag? Kanske inte.

Nu nöjde jag mig med att sitta och bara djupandas några minuter. Väldigt fridfullt det med!

Sedan gick jag över den andra sidan av fältet och blev så exalterad över att svanar flög förbi att jag missade att föreviga det. Att de kommer tillbaka är ändå ett fantastiskt vintern-närmar-sig-så-sakteliga-sitt-slut-tecken i min värld. Efter det så var jag tillbaka på grusvägen igen och här har vi en typisk Clara-situation. När det å ena sidan finns en fint plogad rak väg alternativt en snårig liten djurstig som leder en vidare så kan jag inte låta bli att gå den senare. I can’t help myself och min inre äventyrare helt enkelt!

Ett skutt senare är man här. Inte så äventyrligt egentligen men ändå lite mer kuperat än grusvägen.

När fältet väl är genompulsat kom alternativet att antingen fortsätta gå mot en annan del av sjön eller att följa björkstigen hem till Björkstigen. Var egentligen pepp på att fortsätta men magen sa “frukost!” så fick bli att gå hem. Tog uppenbarligen samma beslut i förrigår eftersom det var mina egna fotspår som syns på bilden, haha.

Väl hemma så var det för en gångs skull inte min lilla randiga som satt och väntade på mig i hallfönstret. Totoro hade visst knyckt hennes plats och satt och spanade på omvärlden. Väl inne upptäckte jag dock att hon satt och surade i vardagsrumsfönstret i stället, hehe.

Sådär, 45 minuter senare är vi alltså hemma igen! Lite trötta för det var ändå ett bra tempo idag men glada och som pricken över i:t bestämde sig solen för att titta fram så att lusten att stanna ute bara blev större. Men icke, det är bara att gå in och käka frulle. Tack för att du hängde med mig ut såhär en helt vanlig, snöig februaritisdag - det var mysigt med sällis!